Restaurangen i slutet av universum! (guuud va pretto han va nu då...)

Satt häromdagen och åt lunch på en av de mer okända lunchrestaurangerna här i staden. Restaurangen är ett typisk ”arbetarhak” med två rätter inom området ”absolut husman”. Ingen kulinarisk utmaning men helt ok som näringsintag…

I och med att jag denna dag var lite sen så var det tämligen tomt i restaurangen – det var jag och tre till som satt vid ett bord lite längre bort. Gruppen bestod i två herrar i övre medelåldern klädda i slitna collegetröjor samt en dam i fuskpäls. Det var tyst vid bordet en lång stund till tystnaden bröts av fuskpälsen som med hög pipig röst utbrast – ”Det är ju för jävligt!”. Collegetröjorna reagerar inte alls, det verkar som de var vana vid denna typ av utfall och väntade troligen på en fortsättning. Det gjorde jag också kan jag säga, jag blev ordentligt nyfiken på fortsättningen av detta. Fuskpälsen fortsatte efter en ganska lång paus med – ” nu har de slagit ihjäl en 35-åring igen!”, följt av en tystnad från både pälsen och collagetröjorna. För det första undrade jag för ett ögonblick om det numera var mycket vanlig att just 35-åringar blev ihjälslagna - tur att jag passerat denna ålder – men jag började också misstänka att fuskpälsen inte bara hade fuskpäls utan också tomtar på loften, men nu svarade faktiskt en av tröjorna - ”Jaha”. Ni börjar förstå omfattningen av konversationen nu – tung retorik pågick! Fuskpälsen gick dock igång på detta lite och tyckte att man minsann borde slå ihjäl de som slog ihjäl 35-åringar – med hög röst och med stor övertygelse. Personligen kanske jag inte tyckte det var den allra bästa lösningen men fuskpälsen fick väl ha sin - dock började jag fundera på om det nog trots allt var lite tomt i spiltan hos fuskpälsen. En av collagetröjorna svarade – ”nä, de kan man väl inte”. –”jo de kan man” svarade fuskpälsen lätt vresigt…sedan upphörde diskussionen igen….inget mer sades så länge jag satt kvar vilket var ca 10 minuter.

Jag satt i ca 25 minuter på restaurangen och detta var hela samtalet runt bordet, fem meningar sades och det kunde blivit en ganska hetsig diskussion runt bordet för ”att slå ihjäl någon” kan ju tolkas som lite provocerande men detta hände inte. De verkade uppenbarligen känna varandra men collagetröjorna var inte speciellt intresserade av att konversera med fuskpälsen och alla runt bordet verkade nöjda med detta.

Vart vill jag nu komma med detta? (eller har han bara varit på fulsvampen igen?) Jo, vid varje bord, vid varje tillfälle så pågår det unika möten och händelser runt om oss, en del deltar vi i själva, andra iakttar vi kanske bara, en del passerar obemärkt förbi oss. Det är ofantligt spännande att ibland studera någon gruppering och fundera på deras diskussion och reflektera över vad som pågår hos dem och hur deras karta över verkligheten ser ut och har utformats. I konversationen ovan så uttryckte fuskpälsen sin åsikt, en av collagetröjorna höll inte med och egentligen kan det väl räcka så – vi är ofta väldigt snabba med att försöka pracka på andra vår åsikt för ”min åsikt är ju alltid rätt”. En åsikt kan väl inte vara rätt eller fel…den bara ”är”… Ibland kanske det räcker att vi klargör att vi inte har samma åsikt och hittar gemensamma frågor att gå igång på för att verkligen lösa något i stället…

Nyfiken på...

Var över en sväng i grannlandet förra helgen och på väg hem så lyckades jag irritera en medtrafikant något alldeles oerhört - av misstag alltså. Jag körde om en bil och precis när jag är vid sidan om denna bil så dyker troligen skylten om att vägen går över till en(1) körbana upp och jag missar den varpå jag hastigt behöver kasta mig in framför nämnda bil. Detta hade retat upp mig också och jag hade troligen svurit till, men det är ju sådant som ibland händer. Det finns gott om idioter i trafiken, vid detta tillfälle klantade jag mig lite - men - gissa om grabben i bilen gick igång!!! Det var en gammal minibuss som föraren sedan tvingade upp i min hastighet - måste gått på ren viljestyrka - och blinkade, tutade, hötte med näven etc.....tre gånger upprepade han detta, jag kan inte annat än bli nyfiken på vad han fick ut av det men ilska måste varit en av hans favorittillstånd att vara i.
Jag blir också nyfiken på hur personen i fråga lyckas hålla ilskan vid liv så länge, för 10 minuter senare när det blev dubbelfiligt igen så kom minibussen med den lille ilskne mannen farande - i en för det fordonent onaturlig hastighet - igen och nu upp jämsides med mig, föraren lutande över sin passagerare och höttande med näven och jag gissar av munrörelserna en tokig massa svordommar.
Hur i all världen lyckas han vidhålla en sådan stark ilska i 10 minuter, det är ju en bedrift! Hela åkturen måste ju i 10 minuter ha kretsat runt mitt misstag och han måste ju eldat på ilskan hela tiden för att inte tappa intensitet i tillståndet. Nu är ju inte ilska en av de mest användbara tillstånden men man blir ju ändå nyfilken på hur han vidhöll en så hög nivå av ilska så länge ;-) Om man visst hur han gjorde kunde man hålla sig ilsken jättelänge ;-)

Min kväll var inte på något vis förstörd, jag visste att jag gjort ett misstag och kunde inte göra något åt det, men den lille ilskna i minibussen måste fått hela helgen förstörd på grund av sin förmåga att bibehålla sitt negativa tillstånd.

Hur ofta bibehåller du ett postitivt tillstånd? Hur länge bibehåller du ett negaivt tillstånd? Tyvärr verkar det som många har lättare att bibehålla ett negativt tillstånd! Träna på att förstärka och förlänga dina positiva tillstånd ,-)